Politiseringen av Svenska kyrkan har varit problematisk och omöjliggjort uppgiften som samlande folkkyrka. Sedan 2001 har direktval med nomineringsgrupper ägt rum, vilket ökat partipolitikens makt över kyrkan.

Nomineringsgrupperna, som ofta är partier, har haft den organisatoriska och ekonomiska kapacitet som kyrkovalet förutsätter. Enskilda personer kan inte kandidera utan att tillhöra en nomineringsgrupp, vilket innebär att kandidater är underställda gruppens organisation och politik och därmed har begränsad frihet.

Alternativ för Sverige anser att kyrkovalet bör reformeras i grunden. En nödvändig reform vore en gemensam valsedel, som distribueras av kyrkan, där väljaren själv anger kandidat. Det skulle innebära ett maktskifte från nomineringsgrupper till oberoende kandidater. Kandidater skulle då själva kunna avgöra om de vill tillhöra en nomineringsgrupp eller vara fristående. Det skulle till stor del bryta partiernas makt över kyrkopolitiken.

Alternativ för Sveriges kandidatur ska inte ses som ett erkännande av kyrkovalet som sådant, lika lite som partiets kandidatur till Europaparlamentet skulle vara ett erkännande av EU. Istället kandiderar vi för att kunna förändra systemet.

Även om kyrkovalet reformeras i grunden, kvarstår problemet att kyrkan idag uppfattas som en politisk aktör genom återkommande ställningstaganden i politiska frågor. Ett sätt för Svenska kyrkan att markera en gräns mot fortsatt politisering, vore att man upptar Barmen-förklaringen som erkänd skrift.

Den tyska evangeliska kyrkan, lutheraner och reformerta i förening, har antagit den så kallade Barmen-förklaringen, vilken syftar till att påminna om den rätta gränsdragningen mellan stat och kyrka. 

Stat och kyrka är båda gudomliga stiftelser med olika uppgifter (“Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud”, Matteus 22:21). Samtidigt är båda kallade att samverka med varandra för varje folks och hela världens bästa. Den harmoniska samverkan störs om kyrkans ledning överskrider sin kompetens och vill bestämma i politiska frågor såsom en självständig politisk aktör. (Teokratiskt förmynderi, ecklesiokrati). Den störs likaledes om statens företrädare överskrider sin av Gud givna kompetens och vill reglera frågor som det tillkommer den kyrkliga myndigheten att handha.(Ceasaropapism).

Barmenförklaringen försöker ange kyrkans rätta väg rakt fram mellan dessa avvikelser.  Förklaringen fungerar som en vakthållare mot främmande ideologiskt inflytande i kyrkan.

Genom att uppta Barmenförklaringen bland bekännelesekrifterna ansluter sig Svenska kyrkan till en lång rad kyrkor världen över som redan tillerkänner förklaringen denna rang och ställning. Bland dessa finns den tyska evangeliska kyrkan (EKD) samt många kyrkor även i länder utanför Europa. 

Alternativ för Sverige anser även att kyrkan måste lyssna mer på sina medlemmar. Kyrkovalet som sådant garanterar inte att medlemmarnas vilja avspeglas i de viktiga besluten. Det finns fortfarande stor risk att förtroendevalda fattar beslut som inte alls avspeglar medlemskårens vilja. Till exempel hade en stor del av kyrkans omprofilering, från kristen folkkyrka till politisk lobbyorganisation, varit omöjlig om medlemmarna hade fått säga sin åsikt. Men det kan även handla om viktiga beslut i stiftet eller den lokala församlingen, om ekonomi eller löpande verksamhet. Därför vill vi att kyrkan ska kunna hålla direktdemokratiska medlemsomröstningar i viktiga sakfrågor, som ett slags motsvarighet till folkomröstningar. Det ska kunna ske på alla nivåer: nationellt, i stiftet och i församlingen, och alltid med bibehållen respekt för den så kallade dubbla ansvarslinjen. Det innebär en tydlig åtskillnad mellan kyrkans vigda – präster, biskopar och diakoner – och de förtroendevalda lekmännen.

Den dubbla ansvarslinjen betyder att de lärda och vigda ska besluta i lärofrågor och teologi, och se till att kyrkans skrifter följs, medan lekmännen beslutar om praktiska frågor så som kyrkans organisation, ekonomi och liknande. På så sätt överskrider inte lekmännen sin egen kompetens och riskerar inte att undergräva kyrkans trovärdighet som kristet samfund.

Alternativ för Sverige vill motverka att kyrkan förblir en klubb där kristendomen lyser med sin frånvaro, eller att kyrkan blir sekteristisk och endast vänder sig till ett fåtal, allra mest hängivna.

Vi menar att begreppet kristen folkkyrka är centralt. Vi betonar att kyrkan måste vara kristen, men det innebär inte att vi avvisar den traditionella folkkyrkliga inställningen att kyrkan är öppen även för dem som beskriver sig själva som icke-troende. Det finns inget motsatsförhållande mellan att värna kyrkans kristna identitet och att tillåta icketroende att delta i det kyrkliga arbetet. Många ser med rätta kyrkan som en viktig del av den svenska nationella identiteten och gemenskapen, eller är engagerade i kyrkans kulturella eller sociala verksamhet.